Bönens giltighet bakom baktalaren – utifrån ett malikitiskt perspektiv

Imam Ahmad ibn Hanbal tillfrågades om den som smädar Mu´awiyah – kan man be bakom en sådan person?

Ahmad svarade: ”Man ber inte bakom honom, och [en sådan person] har ingen heder.”

Ibn Hani’, Masa’il al-imam Ahmad ibn Hanbal, s. 60 (nr. 296).

Vad säger maliki fiqh i denna frågan? Ska sådana böner (bakom folk som öppet attackerar Mu’awiyah) repeteras och bes om, och vad är domen för att utföra bönen bakom dem?

Besvarat av shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

Våra jurister har sagt att integritet (’adalah), det vill säga att en person inte engagerar sig i synd (fisq) som påverkar en persons Dîn eller manlighet, är ett av grundkraven för att han ska vara iman i bönen.

De klassificerade sådan fisq som det som utfördes antingen med kroppsdelarna (så som tungan i detta fall) eller en inre övertygelse (som att anse att sådant baktal är tillåtet). Det är utan tvivel så att baktal gentemot vår mästare Mu’awiyah, må Allah vara nöjd med honom, uttalat av en person från Ahl as-Sunnah, betraktas som förkastlig synd och även en hatad innovation i denna Dîn, eftersom Följeslagarna som levde med vår mästare Mu’awiyah inte ägnade sig åt detta eller uppmanade sådan praxis, och samma sak kan man säga om Efterträdarna och Efterträdarnas Efterträdare, och fiqh-vetenskapens och ’aqîdans och sufismens imamer, och det är dessa som muslimerna är befallda att imitera.

En sådan person skall inte utses till imam.

Om man ber bakom en sådan person så är våra lärde oense huruvida bönen skall repeteras eller inte, och frågan har utvecklats inom rättsskolan. Det finns inte utrymme i denna kontext att detaljerat presentera denna fråga. Det är tillräckligt att säga följande:

En vis tolkning av imamernas yttranden som förkastar validiteten av bönen bakom baktalaren är att detta är en beskyddande politisk åtgärd vars grund ligger i Lagen (siyāsah shar’iyyah) och det är bäst att lämna detta till makthavarens auktoritet.

Imam Malik var tyst om denna fråga, och den store teologen i rättsskolan Abū Bakr bin at-Tayyib var också tyst. Så det är inte överaskande att en rad olika åsikter har återberättats från vår imam.

Ibn al-Qâsim var av åsikten att en person ska be om sin bön bakom baktalaren så länge bönetiden inte gått ut, medan Asbagh och Ibn Habib ansåg att bönen skulle bes om även om bönetiden gått ut (utom i det scenario att Imamen var en guvernör, sade Ibn Habib). Enligt dessa skulle bönen bes om eftersom den inte var giltig.

Sahnūn, så som det återberättats av Ibn Waddāh, ansåg att bönen var giltig och att man inte behövde be om den. Sahnūn och Ibn Waddāh ansåg detta trots deras strikthet mot innovation och innovatörer som de är så välkända för.

De sentida malikiterna har ansett att det är tillåtet att be bakom en syndande doktrinell innovator såtillvida hans innovation inte handlar om bönen.

Personligen dras jag till Sahnuns åsikt (se även den andalusiske Ibn Battāls kommentar på Sahīh al-Bukhārī) och åsikten bland de sentida malikitiska juristerna. Det är inte samma sak som att be bakom en kristen vars bön inte är giltig. I detta fall är bönen bakom en sådan baktalande imam godkänd och man bör anse att bönen bakom en sådan imam är giltig, och Allah vet bäst.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


16 + tre =