Shi’ah och äktenskap – utifrån det klassiska perspektivet

Ett juridiskt sakfall från de klassiska Malikiyyah 

av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

Syftet med att publicera denna artikel bör av läsaren inte (miss-)förstås som en refutation av Shi’ah och deras groteska doktrin, eftersom den shiitiska religionen redan är så självmotsägande att detta inte ens behövs. Det är snarare så att vi önskar uppvisa för våra läsare den balanserade visdomen vi finner hos våra klassiska malikitiska lärde och hur de robust yttrade sanningen utan att gå till extremer och hur de höll saker enkla och placerade varje ting där det hörde hemma, och hur de levde med siyasah shar’iyyah, och hur de vägledde människorna genom kunskap, och hur de inte basunerade ut inför offentligheten och inför de vanliga människorna saker som inte passade deras öron och bristande förståelse utan att de bildade kunskapsmännen istället pratade ”bakom lyckta dörrar” dem sinsemellan om sådana saker som högre lärdom. Det är med detta syfte jag ämnar dela med mig av denna sakfråga till mina muslimska bröder för att påminna om den ädla medelvägen och därmed återupprätta nobilitet i våra liv eftersom jag ser hur detta karaktärsdrag alltmer försvinner.

fatwa-samlingen Jāmi` Masā’il al-Ahkām li-Mā Nazal min al-Qadāyā bi’l-Muftīn wa al-Hukkām (Vol. 2, sid 274-6), skriven av den tunisiske mästaren al-Burzuli, finner vi följande intressanta sektion om de juridiska sakfrågor (masâ’il) som handlar om äktenskap och relaterade ämnen. Efter att ha berört frågan om den juridiska lämpligheten (kafa’ah) mellan två makar i vår rättsskola och efter att ha citerat Asbaghs och Ibn Zirbs åsikt att giftermål med avvikelsens folk inte är tillåtet, så nämner han följande:

“Abū Ishāq at-Tūnusī gav en fatwa beträffande en vacker shiitisk kvinna som en muslimsk man ville gifta sig med utav rädsla att han annars skulle falla i otukt. I denna fatwa beskrev Abū Ishāq at-Tūnusī att al-Shi’ah klassificeras i två grupper:

1. Några av dem föredrog den med lägre status framför den med kvalitativt högre status, så som att föredra ’Ali framför as-Siddîq (=Abu Bakr) – må Allah vara nöjd med dem båda. En person från denna sekt är det tillåtet att gifta sig med. Ondskan i dennes trosdoktrin bör man dock sträva efter att korrigera, och man bör lägga fram bevisen mot honom, och hans avvikelser bör rensas ut fram till dess han avsäger sig dem och omfamnar den sanna vägen.

2. Sedan finns det Shi’ah som föredrar ’Ali och förbannar de andra Följeslagarna. Det är förbjudet att gifta sig med en sådan person eftersom de räknas bland de otrogna (kuffâr).

Den historiska kontexten i vilken Abū Ishāq at-Tūnusī levde och yttrade sig var den ogudaktiga ”fatimidiska” tiden när dessa styrde Ifriqiyyah (=Tunis, al-Qayrawan och omkringliggande områden). De styrande var ’Ubaydiyyîn, de som var de allra värsta sorten av Shi’ah. Både de vanliga muslimerna och de lärde som ihärdigt höll fast vid den korrekta medelvägen hos Ahl as-Sunnahs doktrin utsattes för mord, tortyr, fängslades, fick sin egendom konfiskerad, övervakades, diskriminerades och andra former av orättvisor, förtryck och lidande. Låt oss nu återvända till al-Burzuli så som han beskriver denna upplysande händelse:

”Folket i staden al-Qayrawan godtog inte denna fatwa (Abū Ishāq at-Tūnusī fatwa) och de sade: ”Envar som delar upp Shi’ah i två kategorier (istället för att betrakta dem som en helhetlig grupp) är själv kâfir” [den libanesiska utgåvan av denna bok innehåller ett fel eftersom den utelämnat det arabiska ordet ”man” [som här betyder ”envar”] vilket skulle kunna förvanska meningen i dess kontext. Att hantera gamla texter är en utmaning och något som bör lämnas i de lärdes händer.]

Slutresultatet var att juristerna enades om att Abū Ishāq at-Tūnusī skulle ges en tredagars period för att göra tawbah. Detta gjordes för att blockera medlen som leder till ondska (saddan li dh-dharī`ah) fram tills han offentligt ångrade sig. En äldre jurist frågade honom klokt (som en metod att uppmana Abū Ishāq at-Tūnusī att göra tawbah) ”Har du inga föregående synder? Om du har syndat så forma en inre intention att göra tawbah för dem”eller liknande ord. Abū Ishāq at-Tūnusī klev till slut upp på al-minbar och sade: ”Jag gör tawbah för alla mina synder” eller liknande ord.

Folket sade vid ett senare tillfälle: ”När at-Tūnusī gjorde sig skyldig till kätteri så blev hans ansikte mörkt likt en kafirs, men när han gjorde tawbah så blev hans ansikte likt en mu’mins”.

Sant eller ej, eller om det är delvis sant och delvis överdrivet, så är folkets kommentar en sund påminnelse om att en troende (mu’min) ser annorlunda ut än en kâfir (en term som inkluderar alla nuvarande judar och kristna, för att inte säga hinduer, buddhister, animister, zoroastrier, agnostiker, shamaner, frimurare, ateister och panteister m fl).
Från ett doktrinellt perspektiv, eller snarare ett juridiskt perspektiv, så är detta historiska scenario format av händelsen, inkluderat den mångfacetterade attityden hos både det vanliga folket och de lärde som engagerade sig.

Burzuli adderar beskrivande:

”Jag säger”, här åsyftar al-Burzuli sig själv:

”Det jag minns från Ibn Sa’dûn så som han säger i sitt verk At-Ta’assī så är Shi’ah indelade i tre grupper: de två grupper som redan beskrivits, samt en tredje grupp som hävdar att Jibrîl tog fel och att ’Ali var det egentliga Sändebudet att föra fram budskapet. Ledarna för de två första grupperna är ansvariga för födelsen av sådana undergrupperingar. När Islam som kraftfull politisk verklighet höll dem i schack och segrade över dem i deras regioner så uppmande deras ledare deras följare att förena sig med denna numerärt starka grupp, som var den svagaste av dem i underkastelse och rationalism”.

Han gav konstant samma vägledning utifrån Ibn Sa’dûns riktlinjer som bevarats i hans verk, så som Ibn Rushd al-Jidd beskriver i Al-Bayān (wa at-Tahsīl).

Även om referensen till “den numerärt starkaste gruppen” är något oklar och tvetydig, så förstår jag det som att ledarna för de tidigare dominanta religionerna i sådana områden som Persien omfamnade Islam men antog en irrationell avvikelse genom att omfamna shiismen. Denna dubbla beskrivelse passar dem utmärkt. Numerär styrka kan mycket väl ha varit den historiska verkligheten.

” Ibn Sharaf (al-Qayrawānī) har sagt detsamma, säger al-Burzuli vidare. Han nämnde att han personligen var vittne till incidenten med Abū Ishāq at-Tūnusī. Han underströk att han krävdes på tawbah från minbar med vittnen närvarande, men att han vägrat. Han bads därför att göra tawbah med eliten som vittnen, men han vägrade även detta. Han bads därför göra tawbah inför en domare så att domaren och hans följe skulle kunna bevittna det. Vid denna tidpunkt var huvuddomaren (över al-Qayrawan) Abu’l-‘Abbās, sonen till Shaykh Abū Muhammad b. Abī Zayd (= al-Qayrawānī, författaren av den förnämliga Ar-Risalah). Men han vägrade även detta. Abū Ishāq at-Tūnusī, så som Ibn Sharaf återberättar, utvandrade sedan till Monastir, och Ibn Sharaf beskriver hans flytt detaljerat och nämnde att Abū Ishāq at-Tūnusī hade shiitiska släktingar i Tunis och att det var därför han delade in dem i två kategorier. Han föraktades för att han kunde umgås med sådana släktingar inför Allah, den Upphöjde.

Vi får inte glömma bort faktumet att Ahl as-Sunnah, så som vi redan beskrivit, utsattes för en grym aggression och utrotning från den styrande shiitiska dynastin Banû ‘Ubayd, de så kallade Fatimiderna som uppdiktat (eftersom de härstammade från slavar) sin släkttavla tillbaka till Fātimah az-Zahrā’, må Allah vara nöjd med henne, och må frid och välsignelser regna över hennes fader, Allahs älskade och den vi älskar, sallallahu ´alayhi wa sallam.

Det fanns därför förakt bland folket gentemot Abū Ishāq at-Tūnusī umgänge med släktingar som tillhörde denna despotiska avvikande sekt, och de vanliga människorna bland Ahl as-Sunnah i al-Qayrawan anade att detta var orsaken till Abū Ishāq at-Tūnusīs uppdelning av Shi’ah i två grupper.

En annan sak som man bör bejaka är de lärdes korrekthet.

Al-Burzuli skriver:

”Qadi ’Iyad sade emellertid i (Tartīb) Al-Madārik att Abū Ishāq at-Tūnusīs fatwa stämde överens med fiqh och sanningen. De lärde på hans tid hade emellertid varit angelägna om att stänga de dörrar som leder till shiism så att folket skulle vara trygga från denna sekt helt och hållet. ’Qadi ’Iyad förklarade att vissa av Shi’ah varken smädade eller förbannade (någon av Följeslagarna) så deras innovation var inte lika ond som andra shiitiska grupper. Du kan undersöka detta i Ibn Sharafs appendix till Tartīb al-Madārik. Gällande Abu Hafs så sade han att det inte är tillåtet för en muslim att gifta sig med någon av deras (shiitiska) kvinnor, även om personen säger, ”Jag hoppas kunna vända henne tillbaka till Sunnah”. Vi måste akta oss för att en man dör och lämnar bakom sig barn som, om modern gifter om sig, ska växa upp bland deras shiitiska mormödrar eller mostrar. Barnet kommer då växa upp som en av dem, och deras förmyndare kommer tillhöra deras skola. Det är således uppenbart att ett sådant giftermål är förbjudet”.

Al-Burzuli observerar följande:

”Jag säger: Abu Hafs har använt sig av den bakomliggande orsaken (‘illah) för sitt förbud på samma sätt som Malik förbjöd äktenskap med kvinnor som befinner sig i länder i krig med muslimerna och som befinner sig i Dar al-Kufr. Malik förbjöd ett sådant giftermål för att ett barn inte skulle växa upp och befinna sig i kufr”.

Med andra ord, även om man vanligtvis kan välja att gifta sig med en kysk kvinna från judarna eller de kristna [nästintill en omöjlighet i vår tid] så förbjöd Imam Malik detta på grund av att han ville blockera medlen till förmodlig eller säker ondska (sadd adh-dharā’i`).

Här är orden från al-Burzuli:

”Gällande roten för detta förbud så består det av faktumet att Shi’ah anses otrogna (kuffâr), och det följer därmed att en muslimsk man därför inte väljer en hustru från deras led. När det gäller att skänka bort en muslimsk dotter till någon av deras (shiitiska) män, så reciterade Malik en gång: ”En slav som är troende är bättre för dig än en man som är mushrik (Sūrah al-Baqarah: 221)”.

Må Allah skänka oss framgång i denna turbulenta tidsålder där minimalisterna attackerat vår rena och oförändrade Dîn. Denna Dîn finner vi hos våra avlidna mästare och det har kommit att bli en ovanlighet att stöta på den bland de självutnämnda vägvisarna i den Muhammadanska nationen.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


tre + sjutton =